sistablomman

Jag är en sådan person, att när jag läser om någon som lämnar ut sig offentligt, så blir jag misstänksam. Det första jag tänker är "uppmärksamhet", sen tänker jag "patetiskt". Och här sitter jag. Och funderar på att skriva "det där" här på en blogg. Fixat anonymiteten och allt.

Men vill jag vara anonym för alltid? Nej, självklart inte.  Men just nu behöver jag vara det. Jag vill bara skriva av mig allt. Utan att tänka på konsekvenser, utan att tänka på vad folk tror.

Fuck them!

Det är inte sån stor risk att "de" läser min blogg. De sitter knappast på internet. Så på det sätter är jag trygg. Sen handlar det om integritet. När jag läser böcker om folk som beskriver sina tragiska uppväxter, präglade av våldtäkter och misshandel, så mår jag illa. Speciellt när de är offentliga. Eller, jag kände så förut. Nu kan jag förstå mer. När man varit tyst så länge, så tror jag det är skönt att få slippa bita i tungan.

Jag har medverkat både i tidningarna, radio, och tv. Men anonym.

Anonym är mitt förnamn, skam är mitt efternamn. Fast det börjar blekna bort nu.

För jag vet att jag inte har något att skämmas över. Den dagen jag berättar hela min historia samt att jag är offentlig, då vill jag ha en bra anledning. Jag vill inte bli "kändis" bara för ngt som har hänt.

Jag skulle hellre vilja inge ngn form av hopp. Att man inte ska skämmas.

Dessa berättelserna brukar alltid ha ett sorgligt slut. Men inte min. Förhoppningsvis inte.

Jag har klarat mig. Jag blir nästan gråtfärdig när jag skriver det. MEN JAG HAR KLARAT DET!!. Kanske det är just det som är det viktiga att förmedla! Man kan klara det!

Samtidigt, vilken terapi att skriva av allt. Och jag har ju faktiskt en berättelse att berätta.

Min advokat sa en gång till mig " : ".........", varför skriver du inte en bok? Istället för att låta dessa journalister utnyttja dig. Skriv en bok om allt detta.

Kanske, kanske inte.  Jag tycker det finns för många böcker om tragiska uppväxter. Fast i min finns det skillnader, det finns överraskningar, det finns så absurda händelser, att jag inte skulle tro på det om jag läste det.

______________________________

Jag är trött på att vara rädd och tyst. Att vara skamsen. Jag har klarat mig, och nu tänker jag dela med mig av min berättelse.