sistablomman

Minnesbilderna är så olika. Ibland är de jätte tydliga, ibland är det så suddiga.

Funderar på att be om alla utredningspapper.

Ringa norrortspolisen och be om förundersökningen från 2005, när jag får den, så får jag tillbaks minnet från mitt liv.

Patetiskt. Att stora delar av mitt liv finns där. Hemligheten.

Sen borde jag ringa polisen i dalarna, och be om förundersökningen från 2006. I den förundersökningen vet jag inte vad som finns. Vissa saker vet jag med säkerhet att det hände, men vissa saker var som skuggliknande drömmar, som var så verkliga.

Jag är redo att berätta allt nu. Under ett skyddat namn.  Jag har klarat mig, tack vare de underbara människorna jag kom i kontakt med.  Mina advokater, poliserna, socialen, personalen på kvinnojouren, min psykolog. Ja alla. Om jag inte hade haft de, så hade jag nog fortfarande levt i en dimma efter November 2005.

Efter november 2005, så dog jag. Något dog inom mig. Efter ett par månader blev allt en stor dimma. Vad var verklighet efter november 2005?

Sommaren 2005 i en förort till Sthlm.

Ännu en sommar hemma hos pappa. Det är sommaren som alltid är värst. För sommaren har det längsta lovet.

Då kunde det dära hända minst tre ggr i veckan.

Men den här sommaren tog jag mitt beslut.

Jag var ute med min lilla syster L, som vid den tidpunkten var 11 år. Och hon sa " K, jag orkar inte leva i ett fängelse med pappa längre, han är jätte elak mot oss när du inte är här"

Jag tittade på min syster som tidigt började komma in i puberteten. Jag hade alltid vetat att hon skulle vara pappas ersättare efter mig.

Vi stod vid den där långa bron. Om man bara går över bron, så kommer man till en helt annan sida. "om jag bara tar beslutet nu, så kommer mina småsyskon komma till en bättre vardag, den bättre sidan".

L vädjande ögon blänkte av tårar.  Nu eller aldrig. Ska jag vara som min mamma? Och blunda? Nej aldrig. Jag hatade min mamma, jag ville aldrig bli som henne i något avseende alls.

Dörren till friheten hade faktiskt öppnat lite innan. Skolan hade upprepande ggr ring till socialen och anmält att jag far illa hemma hos min pappa, då jag kom med ett blåslaget ansikte till skolan efter varje lov och helg.

Hos socialen tvärnekade jag. " Ni är bara rasister!, min pappa skulle aldrig slå mig".

Ack vad jag ljög, han gjorde mer.

Men jag älskade min pappa. Han var den enda jag hade..På något sjukt sätt.

Hursomhelst, den dagen, sommaren 2005, så ringde jag socialen. Med darrande röst sa jag: min pappa slår mina småsyskon och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag berättade givetvis inte allt där och då. Skammen, jag ville inte berätta min hemlighet med pappa. Aldrig, tänkte jag då. Bara mina småsyskon kommer i säkerhet så blir jag nöjd.

Den dagen, då jag ringde.

Det ändrade mitt liv mer än jag nånsin hade trott.

Fortsättning följer

// Den sista blomman,.

Det var min pappa som gav mig det smeknamnet när jag var liten. Jag var yngst då. Min pappa som är en turkisk man, använde sig alltid av begrepp som "ros" "blomma" osv.

Han tyckte det var fint. Antar jag.

De senare åren slutade han kalla mig för sin sista blomma. Jag tror det var i samband med " det där". Om de inte var lite tidigare.

Ibland undrar jag hur mina föräldrar kunde träffas. Det är som plus och minus. Så olika. Fast vi alla vet ju att pluspoler dras mot minuspoler. Magneter.

Inte för jag vet vem som var plus och vem som var minus. Min pappa kom till Sverige i början av 70 talet tror jag. Som många andra invandrare så kom han hit för arbetskraften som behövdes då. Han träffade Z som han var tillsammans med kanske 2-3 år, de fick min äldsta syster K. Sedan träffade han min mamma, tillsammans fick de först min stora syster I och sen min stora syster M, sen till sist kom jag. Pappas sista blomma.

Vi bodde i orange tegelstenslägenheter norr om sthlm. I en förort såklart. Då var jag yngst.

Idag är vi

Stora syster K: 31 år. Stora syster I: 25 år. Stora syster M : 22 år. Jag som är 20 år.

Lilla syster L : 13 år. Lilla syster S: 7 år. Lille bror A: 6 år.

7 ungar, 6 tjejer och till sist en brorsa. Stora ålderskillnader mellans oss också. Jag är exakt i mitten.

" Du är vågen som ska se till att det är stabilt mellan er syskon", brukade pappa säga till mig.

Jo visst verkligen..

Jag älskade verkligen min pappa.

Jag är en sådan person, att när jag läser om någon som lämnar ut sig offentligt, så blir jag misstänksam. Det första jag tänker är "uppmärksamhet", sen tänker jag "patetiskt". Och här sitter jag. Och funderar på att skriva "det där" här på en blogg. Fixat anonymiteten och allt.

Men vill jag vara anonym för alltid? Nej, självklart inte.  Men just nu behöver jag vara det. Jag vill bara skriva av mig allt. Utan att tänka på konsekvenser, utan att tänka på vad folk tror.

Fuck them!

Det är inte sån stor risk att "de" läser min blogg. De sitter knappast på internet. Så på det sätter är jag trygg. Sen handlar det om integritet. När jag läser böcker om folk som beskriver sina tragiska uppväxter, präglade av våldtäkter och misshandel, så mår jag illa. Speciellt när de är offentliga. Eller, jag kände så förut. Nu kan jag förstå mer. När man varit tyst så länge, så tror jag det är skönt att få slippa bita i tungan.

Jag har medverkat både i tidningarna, radio, och tv. Men anonym.

Anonym är mitt förnamn, skam är mitt efternamn. Fast det börjar blekna bort nu.

För jag vet att jag inte har något att skämmas över. Den dagen jag berättar hela min historia samt att jag är offentlig, då vill jag ha en bra anledning. Jag vill inte bli "kändis" bara för ngt som har hänt.

Jag skulle hellre vilja inge ngn form av hopp. Att man inte ska skämmas.

Dessa berättelserna brukar alltid ha ett sorgligt slut. Men inte min. Förhoppningsvis inte.

Jag har klarat mig. Jag blir nästan gråtfärdig när jag skriver det. MEN JAG HAR KLARAT DET!!. Kanske det är just det som är det viktiga att förmedla! Man kan klara det!

Samtidigt, vilken terapi att skriva av allt. Och jag har ju faktiskt en berättelse att berätta.

Min advokat sa en gång till mig " : ".........", varför skriver du inte en bok? Istället för att låta dessa journalister utnyttja dig. Skriv en bok om allt detta.

Kanske, kanske inte.  Jag tycker det finns för många böcker om tragiska uppväxter. Fast i min finns det skillnader, det finns överraskningar, det finns så absurda händelser, att jag inte skulle tro på det om jag läste det.

______________________________

Jag är trött på att vara rädd och tyst. Att vara skamsen. Jag har klarat mig, och nu tänker jag dela med mig av min berättelse.

Jag läste boken "konsten att förlora" skriven av Mats Hård. Där jag fick denna inspiration!

Han skriver under en pseudonym. Och kan vara helt anonym. Eller ja, vissa klurade säkert ut vem det var till slut.

Men jag? Vem kan veta vem jag är? Kanske folk kommer få en aning.

Mitt syfte var att skaffa en blogg, där jag också kunde skriva under en pseudonym.

Skriva fritt. Om det förbjudna. Om mig och min berättelse. En sådan frestande tanke.

Tänk om jag bara skulle skriva rakt av. Om hemligheterna. Om "det dära". Ska jag?

Hur säker är denna blogg egentligen?. Att stå för mina åsikter är jag inte rädd för, utan att "de" ska veta att det är jag. Hjälp!

Jag är så sugen, att bara skriva allt. Avsvlöja allt! Förutom mitt namn.

Men då kanske någon säger "äh va fan, skriv en dagbok för dig själv eller ngt". Men att ngn annan läser, det är just det som är tjusningen. Tänk om jag kunde avslöja allt det där. Och att ngn läser.  Jag har ju en "normal" blogg också, som jag skriver vardagliga saker. Men tänk om detta skulle bli min blogg där jag berättar "det dära". 

förbjudet, spännande, farligt. Allt.

Hur jävla anonym är man på nätet egentligen??

Äsch. Jag vet inte.

Vi får se!